I just wanna get close to you
KLAS ERIKSSON (SE) / CURATED BY POWER EKROTH (NO/SE) 
Preview APRIL 17. 2015 / 7-9pm


Klas Eriksson i samtal med Power Ekroth:

Klas Eriksson arbetar på ett vis som gärna ställer vanliga relationer på spel. Det kan handla om många olika relationer såsom maktstrukturer i samhället, om konstvärlden, om ekonomiska förhållanden eller om gruppgemenskap. Eriksson arbetar med förskjutningar som initialt ses som mycket små, men som ofta får en ganska stor inverkan eftersom det han har gjort har lyckats peta in en kil på precis rätt plats. Inför utställningen på Projekt Normanns kändes det fel att skriva en vanlig utställningstext, det skulle inte ha varit rättvist mot varken publik eller konstnär, då utställningen dels har väldigt många olika lager av mening, och dels för att en mer rättvis text om Klas Eriksson självfallet skulle bli kuppad av honom själv i slutänden hur som helst. Vi beslöt oss för att ha ett samtal tillsammans istället.

Det här är tredje projektet vi jobbar med, först bjöd jag in dig till en grupputställning i Skien på Telemark Kunstnersenter (TKS) i början av 2014 vilken skapade ett himla liv där, och sen bjöd du in mig att vara redaktör för nr 4 av din tidskrift Reptilhjärnan och i samband med detta bjöd jag in dig att göra en solo-utställning på Prosjektrom Normanns. 

Till nr 5 av Reptilhjärnan är du din egen redaktör, och du har även sagt att det blir den sista av detta fanzine, kan du berätta varför du startade den och varför du nu avslutar den? Vad var idén bakom? 

Idén var ursprungligen som någon slags reaktion på en utställningstext som skulle skrivas. Det kändes inte så bra att anlita någon att beskriva ens verk/konstnärsskap, betala med budget och sen gå vidare med en A4:a om ens praktik som någon annan skrivit. Jag föreställde mig istället ett slags byte, och kanske även en time-out på något sätt. Ett skifte där konstnären väljer en curator/konstkritiker som skriver om mitt konstnärskap utifrån ett givet tema. På detta vis curaterar jag min egen beskrivning på ett sätt, istället för att en curator kontaktar mig utifrån sitt syfte så kontaktar jag en curator utifrån mitt eget syfte.

Du, Power, blev inbjuden till numret med temat «Art and Institution», utifrån en av alla upplevelser med en institution som konstnär. Jag vill med reptilhjärnan utmanaidén om konst och text, utifrån formatet av en fanzine. Jag väljer att bjuda in konstnärskollegor som jag tycker passar det givna temat, sen producerar jag all grafisk form, bilder osv och redaktören producerar texten. Sista numret som kommer ut den 24:e maj har temat «Art is Artist» och följaktligen är jag min egen redaktör eftersom jag är konstnär. Samtliga nummer har tryckts med olika institutioner som uppbackare och de trycks i 100 exemplar per nummer. Jag gillar att begränsa vissa delar av mitt konstnärskap och därför gör jag totalt fem nummer för att aldrig mer ta upp tråden. Jag är stum av beundran över allas bidrag och det har varit jävligt kul.

I nr 4 av Reptilhjärnan som kallas ”Norgenumret” finns urklipp från lokaltidningarna i Skien, bland annat från Kunskapsminister Torbjørn Røe Isaksen. Varför tror du att folk blev så ilskna om ditt verk LOLERZ (+ +), 2014? 

Ja du, det diskuterade jag senast idag men man blir inte riktigt klok på den där uppståndelsen. Jag tänker mycket på fördomar som en sorts kvalité som sprang utifrån det där verket. För att ha en fördom måste du vara lite kåt på det som du har en fördom om, det är en väldigt skön tanke. Jag tror att mångas, inklusive ministerns, cirklar har rubbats lite och de nu tänker mer på samtidskonst än innan. Torbjørn kanske till och med fattar att han har en fördom och är typ lite kär kanske ❤️. Verket var uppfört med tillstånd,och den var temporär. Det är nu borta för all framtid (bankbygget är till och med renare än innan). Med dessa fakta i hand blir det närmast absurt hur stora reaktionerna blev. Jag tror så här i efterhand att jag försökte närma mig Norge som nation, med mina fördomar om pengar, budgetar och konstnärliga villkor. Jag var var lycklig och pepp över tillstånd osv, när jag utförde målningen, och inte alls arg eller sur. För mig var den viktig utifrån aspekter om just ekonomiska villkor för kulturarbetare, närmandet av norsk kultur som svensk konstnär och jag ville belysa att det numer är ett konstcenter och ingen bank längre. Det gick som det gick, jag fick till och med en fakking karikatyr tillbaka: bucketlist ifylld.

I Stavanger kommer du även att måla en ny fasadmålning, LOL på Rogalands Kunstsenter. Är det en direkt fortsättning av LOLERZ (+ +)?

Ja det kan man ju säga att det är, titeln har ju en naturlig connection kan man säga. Jag kommer måla den med samma teknik som tidigare och försöka få in Norsk Black Metal utifrån en moralpanik hos den kristna högern, det kan bli ett fint möte tänker jag, som ett slags referens utifrån det här närmandet som jag nämnde tidigare.  

Redan från första början när vi började tala om Projektrom Normanns och Stavanger vet jag att du triggades av kontexten och började tänka platsspecifika verk till utställningen. Vad är din relation till Norge och Stavanger, och hur kommer det till uttryck i utställningen?

Jag gillar platsspecifika verk som inte i nån ska försöka lyfta fram det som är fel på platsen i nån moralisk mening. I Stavanger vill jag uppleva hur oljan likt anden i flaskan går upp i rök, transformeras och tar formen av nåt flyktigt – nothing lasts forever, typ. Vidare har jag nån ide om att presentera smutsen i Stavanger inne på galleriet i formen av en murad vägg av tvättsvampar, där det performativa sker i Stavangers offentliga rum och sedan förflyttas in i den vita kuben. Jag tar även med mig en ”svensk död” i form av Volvos emblem. Volvo rullar inte längre där jag bor nu, så det handlar om ett slags balans och att peka på något som i alla år verkat helt och hållet självskrivet, men som visat sig inte alls vara det utifrån ekonomiska formler, Death By Nature ungefär.

Ett vanitasmotiv med Volvo! Jag vet att du också arbetar med målerier till utställningen, med smurfmotiv! Kan du berätta om processen bakom måleriet och även om valet av titlar och motiv, eftersom jag tror att även de har med din önskan om att närma dig Norge/Stavanger? 

Ja någonstans hamnade jag i tänket kring cash & strategi. Smurfen som en typ av spegel av en samhällsstruktur kändes intressant. Jag skapade därför två smurfar som jag på nåt sätt återfinner i Norge, det är dels Oljesmurfen (2015) och dels Schacksmurfen (2015), båda dessa är tydliga karaktärer i Norge. Dessa gjordes i olika tekniker, oljesmurfen målades såklart med olja alltmedan schacksmurfen är utförd i blandteknik av rökbomber och akryl bland annat. De formar som en diptyk över en samhällsordning, kanske.

Hur länge har du arbetat med dessa ”rök-skulpturer” och vad betyder de för dig? Har de olika betydelser på de olika ställena du uppför dem? Och hur hänger röken ihop med dina målerier? 

Jag har egentligen gjort rök-skulpturer sen jag var ungefär nio år, jag kunde röka ner hela mitt barndomskvarter. Jag antar att det berodde på en längtan att se något annat än det givna, och att utmana de normaliserade glasögonen man använder i ens vardagsliv. Samtliga rök-skulpturer anspelar givetvis på olika saker, det har framförallt med den givna arkitekturen eller den lokala historien exempelvis. Övergripande har samtliga verk i denna serie en idé om att skapa ett större spelrum under en begränsad tid för att sedan återgå till det normala, närmast vardagliga, utan att det finns några spår av att så varit fallet. I Stavanger blir det svart rök utifrån det jag beskrev tidigare om förgänglighet, BNP och olja.

Klas Eriksson (Stockholm, Sweden, 1976) lives and works in Gothenbourg since 2014. He grad- uated with an MFA from the Royal Academy of Fine Arts in 2010. Eriksson has been exhibited internationally, most recently at TKS in Norway where his dead smiley over a former Norweigan Bank building caused huge debate. Other appearances include Art Paris, Bologna Art Fair, The Bucharest Biennale 5 and Copenhagen Art Festival. In 2015, his work will be featured at Eduardo Secci Contemporary in Florence, Christian Larsen Gallery in Stockholm and Galerie Steinsland Berliner in Stockholm. 

Power Ekroth (SWE/NO) is an independent curator and critic as well as an editor based in Ber- lin. She is a founding editor of the recurrent publication SITE and is currently working as a guest curator at Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm. She has published frequently in Artforum.com, Contemporary, Flash Art, Frieze and many other international magazines. 

Photo: Tommy Ellingsen